Jag var ute och...

...gick idag, eller motionera som man säger. Brukar göra det ibland, känns rätt bra.

Brukar starta i en rätt positiv anda, raska steg och ett litet leende på läpparna. Det här med hösten, jag börjar gilla det. Finns liksom mycket färger och är fortfarande ganska varmt. Mycket att tycka om.

Innan jag börjar låta allt för mycket som Ernst så klipper jag där, går inte in mer på beskrivningen, känns inte bra. Blir lite obekväm.


Jag traskar på i ett bra tempo och det dröjer inte länge förrän jag möter folk. En tjej och hennes kille kommer mot mig. Dom ler lite mot mig. Jag tittar bort. Efter det får jag lite dåligt samvete. Varför log jag inte tillbaka mot det där trevliga paret? Dom som bara ville vara lite snälla.

Jag hinner inte fortsätta mer än 30 meter förrän jag möts av ännu ett par.

Nu tänker jag, det här är min chans att bli av med lite av mitt dåliga samvete Jag ler lite mot dom och nickar till, precis sådär som man gjorde förr i tiden, minns ni?.

Dom tittar på mig med lite tveksamma ögon. Finns en osäkerhet i tjejens blick.
Hans blick säger "kommer du ett steg närmare oss så slår jag till dig".

När jag passerat tänker dom säkert, varför kommer den där äckliga gubben och ler mot oss?


Jag känner mig lite äcklig när jag går vidare, tänker att det är sådana som jag som folk är lite rädda för när dom är ute och går.

Jag mumlar lite för mig själv att jag är minsann ingen äckel-gubbe och går vidare med skamsen hållning tills jag kommer hem...