Grått och vått

Det är lördagar som dessa som gör att att jag bara vill fly landet.

Fyyyy faaaan så grått det är!


Känns som att dagen inte ens vill göra ett försök till att lysa upp. Natten har dagen i sitt järngrepp. Släpper inte taget.


Dessutom detta regn, allvarligt, vad är det frågan om?

Jag blir så ledsen.

Tycker jävligt synd om mig själv.



Förresten, minns ni vad Dr Alban sa när han var med i dagensfråga i aftonbladet?


Frågan löd, Vad är synd för dig?

Alban svarar: "Synd är när man vill att något ska hända, och sen händer det inte. Det är synd för mig."



Nu blev jag helt plötsligt lite gladare.

Fars dag med Jocke Berg (Aftonbladet rubrik)

Idag har det varit fars dag.

Den firades självklart på plats i barnhemmet. Det bjöds på god mat och god efterrätt, allt som allt så var det en fin dag.


Jag tycker alltid det är svårt att köpa present till föräldrarna. Blir knepigt på något vis.

Men i år blev det fruktansvärt enkelt, då fars dag föll precis när Kent hade sin release på "Röd" så slog jag två flugor i en smäll och köpte skivan till honom.


Jag brukar alltid göra det till honom, köpa Kents nya skiva alltså.

Det har blivit lite av en fin tradition vi har.

Kan uppriktigt säga att han blir riktigt glad varje gång jag kommer med den nya plattan.



Fast när jag tänker efter. Vill man verkligen ha samma musiksmak som sina föräldrar?

Jag är fan lite tveksam till det.

Jag ska aldrig mer tvivla på deras kapacitet

Inte många som kan ha missat Kents skivsläpp?

Jag vet inte vad man ska säga egentligen. Ibland tvivlar man på folk, Ibland med all rätt, dom kan vara kända för att enbart snacka. Dom gör aldrig det dom säger.


Ibland kan man också tvivla på folk som inte förtjänar det, folk som alltid stått upp för det dom tror på. Dom som aldrig lämnar någon oberörd.

Dom sviker aldrig!


Jag ska aldrig mer tvivla på Kent, dom kommer alltid leverera så fort dom går in i en studio.

Den dagen dom sätter sig och ska spela in något nytt och känner att det inte kommer ut något bra. Den dagen sträcker dom upp händerna och säger: "Vi har gjort vårt, nu lämnar vi scenen".


Men jag hoppas den dagen ligger många år framåt i tiden. För just nu känns det bara som Kent är pånyttfödda.


Förlåt för att jag tvivlat på er, det kommer aldrig ske igen.



"Hjärta"
"sjukhus"
"Det finns inga ord"


Bara för att nämna några låtar som just nu känns som det bästa som dom gjort.



Känns hur bra som helst nu.




Det finns inga ord för det, på det här jävla språket. Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.

När tiden står still

Ibland har jag tänkt på hur det skulle kunna vara att stanna tiden. Precis som Hiro Nakamura gör i Heroes ni vet?

Han bara blundar, fokuserar tankarna och wooops så står allt still.


Tanken på vad man skulle kunna göra då är oändliga.


Första tanken som dyker upp är lite, ja vad ska man säga? Tonårsaktig. Så den försöker jag sudda bort direkt.


Andra tanken....


Nee fan, den första tanken dyker upp igen. Tanken på att stanna tiden och gå in i tjejernas omklädningsrum är nog fan det mest optimala jag kan komma på. Alla andra tankar känns helt enkelt som sjukt mycket slöseri av talang.

Kalla mig omogen, kalla mig vad ni vill. Jag står för min åsikt!



Om det nu inte är helt fel? Den kanske rent av är lite pervers?

Vi glömmer det jag skrev.

Jag bara skojade lite...

Par på Facebook

Vet ni en sak som jag stör mig på?

Jo det är alla "lyckliga" par på Facebook som hela tiden måste skriva till sin partner om hur mycket dom älskar varandra, varför gör man detta på Facebook?

"ikväll ska jag mysa med min älsklings gumma, myyyyys".

"Älskar dig Bumbi".

"jag älskar dig också Dumbo".


Vad är det frågan om?


Är det något slags behov att bevisa för omvärlden att "vi är faktiskt jätte, jätte, fantastiskt jävla lyckliga!"


Vet ni vad jag tror?

Jag tror att dessa människor egentligen är rätt så osäkra på var dom har sin partner och då istället försöka intala sig själv att dom är så lyckliga.


Så måste det vara...

Alex Schulman precis som Kent?

Har ni tänkt på att man kan ha förutfattade meningar om en person som man aldrig har träffat. Man kan känna en avsky för allt han gör.


Sen vänder det helt. Man uppfattar personens storhet.


Personen jag pratar om är Alex Schulman.

Jag spydde galla över honom när jag för första gången upptäckte honom.

Men med tiden så växte hatet till något annat, jag började tycka om det denne man, som tandfen tycks ha blundat för, skrev.

Han har gåvan att kunna skriva en text och beskriva miljön på ett vis som gör att det känns som att man själv är på plats.

Det är ett bra betyg.


Jag kommer att tänka på gruppen Kent (förövrigt ett av Schulmans hatobjekt).


Det bästa med Kent, förutom att musiken är fantastisk, är att de så tydligt visar upp Jantelagssvensken i sin mest motbjudande och patetiska kostym.


Kent är hatade för att de är stora, inte för att de som hatar dem har lyssnat på deras musik och konstaterat att de inte gillar den.


Det är precis vad Kent gillar och vill.

Citat Jocke: "man vill göra musik som är så bra att de som hatar oss börjar hata oss ännu mer bara för att det är så jävla bra".



Känns lite som att Schulman jobbat på samma vis.

Bara en tanke som slog mig.

Kan ju ha fel.

Förmodligen har jag det.

Ehh, skitsamma.

Vissa helger så brukar jag starta morgonen med att äta precis det jag känner för.

Känns liksom som en belöning för hela den vecka som man tagit sig igenom. Kan man kalla det helg lyx?


Idag blev det följande:





Kanske inte ser mycket ut för världen men för mig innebär det en bra start på dagen.

Nu kan inte något gå fel. inte sant?



Nu kör vi!