Har ni tänkt på att man kan ha förutfattade meningar om en person som man aldrig har träffat. Man kan känna en avsky för allt han gör.
Sen vänder det helt. Man uppfattar personens storhet.
Personen jag pratar om är Alex Schulman.
Jag spydde galla över honom när jag för första gången upptäckte honom.
Men med tiden så växte hatet till något annat, jag började tycka om det denne man, som tandfen tycks ha blundat för, skrev.
Han har gåvan att kunna skriva en text och beskriva miljön på ett vis som gör att det känns som att man själv är på plats.
Det är ett bra betyg.
Jag kommer att tänka på gruppen Kent (förövrigt ett av Schulmans hatobjekt).
Det bästa med Kent, förutom att musiken är fantastisk, är att de så tydligt visar upp Jantelagssvensken i sin mest motbjudande och patetiska kostym.
Kent är hatade för att de är stora, inte för att de som hatar dem har lyssnat på deras musik och konstaterat att de inte gillar den.
Det är precis vad Kent gillar och vill.
Citat Jocke: "man vill göra musik som är så bra att de som hatar oss börjar hata oss ännu mer bara för att det är så jävla bra".
Känns lite som att Schulman jobbat på samma vis.
Bara en tanke som slog mig.
Kan ju ha fel.
Förmodligen har jag det.
Ehh, skitsamma.
lördag 31 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar