Stelt i hissen

Har ni tänkt på alla dessa stela konversationer som ofta sker när man åker hiss med en granne som man saknar den där rätta kontakten med?

Jag har en del riktigt bra grannar, trevliga och pratglada.

Men det finns en som jag är lite rädd för. Jag vet att varje gång vi stöter på varandra så kommer det bli stelt. Nästan en pinsam tystnad redan innan vi ställt oss i hissen.

I hissen försöker jag fästa blicken på något för att sedan hålla den där resten av resan ner.


Men det går inte.


Denna tystnad tar kål på mig. Jag klarar inte av den. Den är hemsk.


Jag ser på honom att han står och vrider på sig. Kunde han hoppa ur hissen så skulle han göra det.



Till slut säger jag, "Ja nu börjar det här hemska vädret!"

Han nickar instämmande och säger, "ja nu kommer rusket".


Jag blir så förbannad på mig själv. Hur kan jag sjunka så lågt så jag tar klivet till en sådan där vidrig väderpratare?



Jag tar alltid avstånd från sådant tomt prat.

Därför inser jag att jag tar avstånd från mig själv just nu och det blir lite tokigt.


Men i denna panik så var det den enda utvägen.


Jag lämnar hissen med raska steg och muttrar till mig själv att nästa gång, se då till att kolla i kikhålet på dörren innan du kliver ut!