23:35

Halv 11. Jag borde egentligen ligga och sova nu.

Varför är det alltid så här?

Jag menar varje morgon vaknar jag upp med känslan av att ha legat i koma i 20 år.

Ja är så fruktansvärt nära att bara stänga av alarmet och somna om.

Jag muttrar ilsket när jag reser mig ur sängen, "lägg dig nu i tid imorgonkväll så slipper du denna satans pina".


Lyder jag detta råd?

Nej, aldrig!


Förstår inte att jag aldrig kan lära mig. Hur satans svårt kan det vara?

MJ - This Is It

Jag tänkte på en sak idag. Jag hörde "This is it" på radio.

Kan inte låta bli att få en olustkänsla i magen.

Michael Jackson har knappt hunnit bli begravd (nåja) innan hans familj släpper en "ofärdig" låt som han gjort. En demo som, om MJ hade fått bestämma, förmodligen aldrig hade fått se dagsljuset.

Låten hade säkert kunnat bli en hit men den är inte på långa vägar färdig. Michael hade säkert velat se över och slipa på den här låten ett tag till.


Nu är inte det möjligt som alla vet.

Låten kommer säkert spelas mycket iaf, men den är inte i sådan klass att den kommer hedra Michael.


Nu känns det bara som att familjen vill passa på att fylla fickorna medans en hel värld sörjer att kungen av pop inte finns med oss längre.


Som jag skrev, jag får en olustkänsla...

Idol redovisning

Vi har haft redovisningar i skolan den här veckan.


Kul säger säkert ni, njaa säger jag.


Folk kan se mig som en person som gärna kliver in och bjuder på något skämt ibland, ofta går jag för långt. Men hey, det är sådan jag är och jag älskar det!


Finns en skön känsla i att se andras miner när dom blir lite äcklade eller pryda av det jag sagt.

Om detta klassas som ett konstig beteende så säg gärna till, jag kan ta det!



Men tillbaka till redovisningen.

Jag har som sagt inga som helst problem med att stå i centrum när jag drar något skämt, men.

Och det här är ett stort MEN.



Så fort jag ska framföra en muntlig redovisning framför klassen så fryser jag till.
Jag tappar totalt förmågan att prata lugnt och normalt.


Känns som jag står där inför, ja, varför inte idol-juryn. Min röst har spruckit vid flera tillfällen och jag är så satans besviken.

Jag skulle kört min MJ dans men istället tappar jag bort mig och det blir någon form utav fumlig Kicki Danielsson dans.


Jag är helt körd!


Min första tanke är att springa ut ifrån klassrummet. Glömma bort allt till tonerna av Bruce Springsteens "Born to run".


Men så kan man inte göra, skulle vara väldigt fegt.


Nej istället så står jag kvar och försöker hålla ryggen rak. Tänker fan, det kanske inte gick idag men nästa gång. Nästa gång kommer jag göra ett stabilare framträdande.

Jag kommer utvecklas och se tillbaka och skratta åt den där filuren som kissa i byxan.


Jag går tillbaka och sätter mig till tonerna av Elton Johns "I'm Still Standing".





Yeah, Yeah, Yeah!

Utnyttjad

Jag fick precis ett samtal ifrån en försäljare, en kvinnlig försäljare bör tilläggas.

Hon erbjöd mig att börja prenumerera på tidningen Folket, "lillebror" i stan.


Jag sa bestämt nej till henne och ville bara återgå till matlagningen.

Men hon fortsatte bara prata om tidningen och berättade om alla fördelar som fanns och hur prisvärt detta erbjudande var.


Men jag tackade åter nej och började här bli lite irriterad.



Då säger hon, "ja men du kan ju ge bort tidningen i julklapp till någon?"


Jag skrattar här till lite hånfullt och säger, " Vem skulle ge bort en morgontidning i julklapp till någon, skulle du göra det?!"



Det blir tyst i luren en stund, sen säger hon, "Jaa eller, jag har faktiskt gjort det till 3 personer".


I det här skedet skäms jag lite. Jag skrattade henne i ansiktet, eller i örat om man så vill.


Jag är en rätt svag människa, får lätt dåligt samvete för saker jag gör. Även för saker som jag kanske inte borde få det för. Precis som i det här fallet.


Jag säger genast lite snopet men ändå med en positiv ton, "Jaha, ja ja. Ja men det kan ju vara en bra present."


Jag känner här hur hela min trovärdighet sjunker ner på noll.



Hon fortsätter, "Jaa så man kan kan faktiskt köpa den i julklapp till någon!"


Jag säger, "jaa, men det kan man ju faktiskt göra."


Hon: "Så vad säger du, vill du testa på eller ge den i julklapp till någon?"


Jag: " Ja men det är ju klart jag kan testa!"


Hon: "bra, då börjar vi skicka ut tidningen från och med nästa vecka och inbetalningskortet kommer förmodligen redan den här veckan".


Jag: "Ja men det låter ju bra!"



Sen när jag lagt på och ska fortsätta med maten så slår det mig genast, hon har spelat ut samvetskortet på mig!


Det måste ju vara så!


För vem ger en morgontidning i julklapp till hela TRE personer?



Man gör bara inte så!




Jag känner mig bara så utnyttjad och dum...

Minnen från förr

Hela helgen har varit ett satans nederlag. Regnet har fallit nästan oavbrutet.

Det är helger som dessa som jag inte gör ett dugg, försöker inte ens liksom.
Känns som att man har all rätt i världen att bara ligga i soffan och slötitta på någon dåligt dubbad film på tyska och pilla sig i naveln.


Precis som gamla människor brukar göra. Inte pilla sig i naveln då, utan hålla sig inne när vädret sviker.


Minns hur min morfar alltid gjorde så.


Morfar hade massa gamla kronor från 50-talet som jag alltid plockade fram och lekte med när jag var hemma hos dom. Jag låg på golvet och "snurra krona" medans morfar låg i soffan och kolla på tv.

Ja det här var innan datorerna kom och jag var inte så kräsen med vad jag fördrev tiden med.


Med jämna mellanrum så reste sig morfar upp och kollade ut genom fönstret, ojade sig och mumlade lite för sig själv, "vilket jäkla väder vi har".

Sen la han sig i soffan igen.

Ja brukade nicka instämmande och svara, "Ja morfar, idag har vi riktigt skitväder".


Det är rätt intressant att jag, nu 20 år senare, gör precis samma sak som morfar.

reser mig upp och mumlar lite bittert för mig själv, "vilket jäkla väder vi har".


Det tycks vara något som gått i arv det där. För visst är det så? Även om vi inte alltid vill erkänna det. Vi är nog väldigt lika våra föräldrar och mor/far föräldrar.


Men ska jag tolka detta beteende som att jag börjar bli gammal?

Jag menar att börja oja sig om vädret som 25 åring, gör man det?


Ja klart man gör.



Fast väljer man att använda uttrycket "oja sig"?


Nej det gör man nog fan inte.

Ungdomen är förbi...

Helvete..

Idag var det som apornas planet (Läs texten först)

I morse när jag kom ut till bilen så bröt jag ihop. Jag föll liksom bara ihop mot marken.

Först blev jag rädd, men sen blev jag mest förtvivlad. Det kändes precis som den där slutscenen i Apornas Planet ni vet?

Den när han kommer ridandes på hästen med tjejen för att få se att allt är upp och nervänt.

Frihetsgudinnan täckt i sand och han inser att han är så långt ifrån den verklighet han så gärna vill tillbaka till.


Ungefär så kände jag idag. Fattar ni?


Men istället för Frihetsgudinnan täckt i sand så kom jag fram till en bil som var helt täckt i frost och is.


Jag föll ner på knä och skrek ut, "damn you, god, damn you all to hell".

Sen slog jag förtvivlat i backen med mina kalla händer. Jag vill inte ha vinter.


För er som inte förstår vad jag menar så kan ni kolla på klippet själva. Se dom första 10 sekunderna för att sedan spola fram till 2:30 och kolla slutet.

Nere i källaren

Ibland känns saker och ting fantastiskt möjliga, idag var inte en sådan dag.

Matte.

Matte är inte mitt favorit ämne, jag har rätt svårt för det. Ska jag vara ärlig så är jag fruktansvärt dålig när det gäller siffror.

Hela min utbildning bygger på det, men skitsamma. Det kommer ordna sig.


Men idag var det som sagt tvärstopp, jag kom absolut ingenstans.


Jag var nere i källaren.


Ja precis, källaren.


Det kändes som jag stod där nere helt naken i mörkret och det ända ljus jag hade var ifrån den ficklampa som Josef Fritzl stod och lyste med emot mig.

Förstår ni hur jag menar?


Allt kändes bara så hopplöst.




Jag skrek högt, " Men Josef låt mig gå, jag vill inte vara inlåst här"


Han svara kallt med ett snett leende, " Du kommer få jobba hårt för att lämna min källare".


Fast på tyska då förstås.



Jag kommer få jobba hela helgen för att få lämna den där satans källaren. På måndag väntas det dugga, ett bra bevis på var man ligger i matten.

Jag ska fan slå ner den där satans Fritzl och ta mig upp på markplan igen.

För så måste man se på saker, inte sant?

Man ska alltid sträva efter att se ljuset. Se allt positivt.

Är ni med på vad jag menar?


Ehh, skitsamma...